Livet


image

Tittar tillbaka lite på året som varit. Hittar lite gamla papper mm… Den första bilden är på mitt läkarintyg. Där står det på punkt 4, funktionsnedsättning: Går med gåbord, försiktig mobilisering. När det skrevs så kunde jag fortfarande inte gå utan stöd. Det var otroligt jobbigt att bara gå några meter. Efter mig hade jag maskinen som skötte det mitt hjärta inte klarade av. Att pumpa runt mitt blod. Men jag var inte stark nog att dra runt på den. Det var omöjligt att orka dra den och försöka gå samtidigt när man var så svag som jag var då.

Det kändes som om jag aldrig skulle lyckas dra på den.
Men jag satte upp mina delmål. Först kunna gå några steg, sen några meter, sen 100 meter, sen det antalet meter som det är för att ta sig ut. Ut i friska luften. Minns fortfarande den dagen då jag äntligen fick känna solen igen. Andas in frisk luft och känna doften av vår.
Den 26 maj var första dagen då jag fick gå ut för första gången sen mitt hjärtstopp. Det var även den dagen då jag klarade av att gå utan stöd en kort sträcka. Första gången på 60 dagar som jag fick ta mig utanför sjukhusets väggar.
Efter 85 dagar fick jag äntligen åka hem. Fick sova hemma för första gången på 3 månader. Men det var fortfarande kämpigt. För jag stod på väntelistan för att få mitt liv tillbaka. För att få vara mig själv igen. Glada och bekymmerslösa Sofia, inte sorgsna och oroliga Sofia med en pump vid sin sida.
Många säger nu efter att allt hänt att det gick väldigt fort för mig. Fort att bli av med pumpen och fort att få hjärttransplantationen och sen fort med allt däremellan som tex rehab. Jag förstår att det känns som att det gått fort nu efter att allt har hänt och när man kan se tillbaka och räkna dagar och veckor. Jag förstår också att det vanligtvis tar mycket längre tid att vänta på ett organ än tiden det tog för mig.
Men just då kändes det som en evighet. Har aldrig känt att det tagit emot att gå upp ur sängen innan, inte på det sättet. Aldrig känt sådan rädsla som jag kände just då. Rädslan över att maskinen kan lägga av. Rädslan över att den dagen jag har nu, kanske är min sista… Rädslan över att inte få finnas kvar…  Den rädslan är helt absurd. De tar upp det i detta –> klippet <—  som jag ville dela med mig av. Se klippet och dela gärna så att fler vågar ta ställning till organdonation. Det kan hända vem som helst, titta bara på mig. Ung, vältränad, aktiv och till synes frisk tjej. Ingen kunde ens ana att jag skulle få ett hjärtstillestånd.
Jag har varit så otroligt rädd när jag har kämpat. Varje dag har känts som en evighet. Vanliga tidsbegrepp funkar inte i detta sammanhanget. Om man kämpar för sitt liv i princip hela tiden, då går tiden otroligt långsamt. Framstegen sker ännu långsammare i början.
Vad är då anledningen till att det gått fort? Mitt stöd från min familj, stödet från vänner och stödet från många sjuksköterskor och läkare. Sen är det JAG som har slitit. Jag har lärt mig svälja igen, jag har lärt mig andas igen, jag har lärt mig gå igen och jag har kämpat för att lära mig allt så fort som möjligt. Ju mer jag kämpar desto fortare mår jag bättre och desto fortare kan jag få leva igen.

Bild 2 och 4 är bilder på den träningen jag fick göra i början. Ligga i sängen och böja på benen. Minns att det var riktigt jobbigt. Att lyfta en hantel på 1 kg var extremt jobbigt. Detta var den 6 maj.

Jag minns att jag skrev här på bloggen när jag fortfarande hade pumpen att jag längtade tills den dagen då jag kunde titta tillbaka på det som varit och känna att jaaa, jag har klarat det!!! Nu är jag här, det är den 28 december och nu kan jag äntligen få känna så. Jag har överlevt mitt livs kamp.
Det är snart nyår och det ska bli mäktigt. Få fira in mitt hjärtas premiär-år! Det ska bli ett helt fantastiskt år med utmaningar och nya möjligheter. Vi får se vad det nya året har att erbjuda! Nu ska jag slappa de sista dagarna av detta året och när träningen sen sätter igång, då j****r ska jag komma i form och få känna igen min kropp igen. Ett annat mål är att foten ska bli bra så jag kan träna balett igen och även kunna springa. Vill känna hur det känns att få upp konditionen. Känna hur det ska kännas! Är tacksam över att jag ska få leva nästa år också!
Jag hoppas så att fler än jag får chansen till att känna så här. Att de andra som väntar på en transplantation också kan få leva igen. Få njuta av livet igen.

wpid-IMG_20130620_143337.jpg
Bild från dagen då jag fick komma hem med pumpen.

Nu kör jag ett år utan sjukhusarmband! Det skulle verkligen vara skönt att slippa, jag håller tummarna!!!

Kram så länge, hoppas att ni därute också njuter av livet!  <33


16 svar till “Livet”

  1. Du underbara Sofia!
    Önskar dig ett lugnt år utan smärta o ångest o rädsla så att du snart kan leva som andra ungdomar igen.
    Gott Nytt År !!!
    Kramar Sussi.

  2. Hej Sofia, tack för att du delar med dig allt och din otroliga förmåga att kämpa vidare. Jag önskar dig ett Gott Nytt År och att du får njuta av allt du längtar efter! Kram Marie

  3. Känner igen det du skriver om’Rädslan’. Precis som du skriver, man är rädd hela tiden. Men du kämpar bra och tappert och det tänker jag också försöka göra den dagen det blir dags för mig.

    • Hej Anne, visst är rädslan hemskt jobbig. Åh tack, grym inställning där! Vilket organ väntar du på? Önskar att det går så fort som möjligt! Kraam

  4. Sofia! Kan inget annat säga, du är grym o fantastisk:-)
    Du bearbetar det som har hänt på ett härligt o coolt sätt. Alla känslor är tillåtna.
    Bara så du vet;-)
    God fortsättning och kraam!

    • Heeejsan Petra!! Åh tack! Försöker ta mig igenom det så att jag kan må bra så fort som möjligt! Bra att veta 😉 Kraaam och god fortsättning till dig också!

    • Hej Loj, nä jag tror nog inte det går faktiskt. Såå skönt att det gått som det gjort! Hoppas du också får ett underbart 2014, kraam <3

  5. Det går nästan inte ens att föreställa sig hur jobbigt allt har varit för dig.
    Önskar dig ett härligt nytt 2014!! <3 puss och kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *