Alla inlägg av Kalle

Vad hände?

På morgonen tisdagen den 16 februari 2016 ropade pappa Janne ner till Sofia för att väcka henne, men fick inget svar. Han gick då ner till henne, men hittade henne livlös i sängen! Jag kommer ihåg att han bara skrek ”Jag tror att vi har förlorat Sofia!”. Jag kan bara komma ihåg panikkänslan, att jag ”flög” ur min säng och ner till henne… och känslan när jag kom ner går bara inte att beskriva. Sofia såg ut som om hon sov, men ändå inte… Janne ringde 112 och de skickade brandkår och ambulans direkt och bad Janne starta med HLR. Han fick ner henne på golvet (då det måste vara hårt underlag) och startade. Jag sprang och väckte Jakob och sen upp för att ta emot hjälpen – som tack och lov kom väldigt snabbt. Hela vår gata blev full av utryckningsfordon – brandkår, ambulanser, polis… Det kändes som om det var folk överallt och jag vet än idag inte riktigt vilka som var där. De använde hjärtstartare ett flertal gånger, de gav henne Adrenalin (och något mer som jag inte kommer ihåg) och de satte på en LUKAS (maskin som hjälper till att pumpa hjärtat).

När jag såg dem bära ut Sofia till ambulansen fick jag en iskall otäck känsla i hela kroppen… Samtidigt som jag kände ”Åh! Det kanske inte är för sent, de kanske kan rädda henne!” tänkte jag ”Lilla gumman, hur i hela världen ska du orka vakna upp i ett kaos av maskiner, slangar och mediciner igen och kämpa dig tillbaka?”! Nästa tanke som kom var ”Tänk om det är för sent och hon klarar sig men får bestående skador på hjärnan så det inte är vår Sofia som vaknar upp och hon får ett jättejobbigt liv – vill hon det?!”. Det var så ofantligt svårt att greppa hela situationen.

Ambulansen med Sofia åkte iväg och Janne åkte med ambulans nr 2 till sjukhuset. Jakob och jag tog min bil och åkte förbi Oskar och väckte honom och därefter till akuten på Sahlgrenska.

När vi kom till akuten blev vi visade till ett litet anhörigrum där Janne redan satt tillsammans med en läkare och en sjuksköterska. När vi kom in reste de sig upp och tog i hand och presenterade sig – och jag förstod direkt att det var kört. Det blev en så konstig reaktion i min kropp… det var precis som om allting bara rann ur mig, det susade i huvudet och jag kände mig som en kokt spaghetti, benen bar inte, och jag bara ramlade ihop.

När Sofia kom in till akuten hade de gjort både EKG och ultraljud och konstaterade ganska snabbt att det inte fanns någon hjärtaktivitet över huvud taget. Det fanns alltså ingenting man kunde göra.

Oskar och Karl, Sofias storebröder, kom strax efter oss.

De hade gjort iordning Sofia och bäddat ner henne fint och lagt henne i ett rum, som jag förstod var ett avskedsrum, bredvid anhörigrummet. Det var fint därinne med lugn belysning. Man såg så tydligt att Sofia inte var kvar i sin kropp, men hon låg så fint och lugnt och det såg ut som om hon sov. Jag pussade på henne, smekte hennes hår och ansikte, pratade med henne, grät… Vi gick in och ut ur rummet i omgångar och kunde inte förstå.

Personalen frågade oss om vi ville att någon från sjukhuskyrkan skulle komma. Jag sa då att om Evert Eggelind, som döpt alla våra barn, var i tjänst så ville vi gärna att han skulle komma. Efter en liten stund kom sköterskan tillbaka och sa att Evert gått i pension men att sjukhuskyrkan ringt upp honom och att han skulle komma ändå! 30 minuter senare var han på plats, lika lugn och trygg som alltid. Vi satt och pratade minnen en stund allihop och sen gick vi in till Sofia. Evert höll en liten avskedsandakt, vilket kändes så fint mitt i den ofattbara sorgen och chocken.

Personalen berättade att när vi var klara hos Sofia skulle de köra henne till bårhuset. Alldeles innan allt detta hände hade jag blivit enhetschef för bårhuset och sett hur fantastiskt fint och respektfullt de hanterar de döda. Hade jag inte upplevt det så tror jag att jag hade blivit galen om de hade sagt att hon skulle dit, jag tror att jag hade vägrat att släppa dit henne! Men nu kände jag en väldigt trygghet i att jag visste att de skulle ta emot henne så fint där.

Vi stannade hos Sofia hela förmiddagen. Så svårt att ringa föräldrar och syskon – vad säger man???

När vi gick ut från sjukhuset så sken solen… och allting kändes så overkligt.

Vi samlades hemma hos oss allihop. Jag kände mig totalt bedövad och kunde inte tänka. Sen insåg jag att jag måste ju berätta för alla vad som hänt. Jag började med att ringa till Sofias närmsta vänner, jag ville inte att de skulle få veta vad som hänt via Facebook. Det var så otroligt svårt att fokusera och hitta vilka jag skulle ringa till – kände bara kaos! I dag kommer jag inte ens ihåg vilka jag ringde och vad jag sa.

Efteråt la jag ut information på min och Sofias Facebooksida och på Sofias blogg. Då började alla meddelanden trilla in. Och sen började blombuketterna komma… Och allting kändes ännu mer overkligt och ofattbart – och däremellan var det bottenlös förtvivlan där det kändes som om jag inte kunde andas och jag trodde jag skulle drunkna. Vad jag inte visste då var att denna känsla skulle hålla i sig länge.

// Mamma Lotta

Sista kvällen

För 3 år sedan var den 15 februari en måndag, och vi var lyckligt ovetande om den katastrof som väntade.

Sofia, Jakob (lillebror) och pappa Janne hade varit på restaurang och ätit thaimat på eftermiddagen. Sofia hade lite svårt att äta, men det hade hon haft ett tag så det var inget som kändes konstigt.

Jag kom hem senare och då hade Sofia och jag ett så härligt samtal. Det hade vi i och för sig ofta, men den här kvällen var hon så sprudlande glad! Så tacksam över livet. Hon berättade om allt kul hon hade haft i helgen – hon hade träffat sina kompisar, varit ute och dansat (hon älskade att hon orkade det igen!), träffat Jakob och Oskar (två av bröderna) på stan mitt i natten och de hade slagit följe hem till Oskars lägenhet, där de sov över.

Hon berättade att hon skulle boka en resa till solen tillsammans med sin kompis Linnéa, men hon vågade inte åka utanför Europa och hon ville ha närhet till sjukhus och flyg.
Dessutom hade hon nu kommit på att hon ville läsa till Biotekniker på Chalmers och hade börjat plugga inför Matte E-tentan, som hon inte hann göra pga hjärtstoppet 2013.
Vi skrattade åt att hon var lite arg över att ”vuxenvärlden” var så jobbig med alla papper (Försäkringskassan, Skatteverket, IVO mm) och jag sa att vi får fixa det tillsammans.
Vi kramades och hon var så mysig och glad!
Så sa hon: ”Det kanske låter konstigt, men även om jag har haft ett skitår hälsomässigt så är detta mitt bästa år någonsin, för jag har verkligen levt fullt ut!” och att hon nu måste försöka ”toppa det” under nästa år, hon ville inte hamna i något ”ekorrhjul”. Vi sa godnatt och hon gick ner till sitt rum.

Efteråt har jag fått veta att hon hade pratat och skojat med Jakob innan hon gick in till sitt rum. Hon hade också chattat med ett par kompisar på natten när hon hade svårt att somna, och de hade pratat om ungefär samma saker som hon och jag pratat om på kvällen.

Sofia nämnde inte till någon av oss att hon mådde dåligt. Tvärtom så sa hon till mig att hon mådde mycket bättre efter plasmaferesbehandlingen (hon låg inne på sjukhuset i januari och gjorde denna behandling). Nu orkade hon gå och hon orkade dansa!
Hon var fortfarande väldigt trött men trodde att det berodde på att hon sovit för lite, så hon skulle försöka ta igen sömnen nu.

Mitt i all sorg känns det ändå gott att hon var så glad och lycklig denna sista kväll, att hon var hemma och att hon inte mådde dåligt.

Men så otroligt overkligt att hela livet kan vändas upp och ner så snabbt…

// Mamma Lotta

3 år

Snart 3 år…

Om några dagar, 16 februari, är det 3 år sedan den absolut värsta dagen i mitt liv – dagen då vi förlorade vår älskade dotter och syster, Sofia.

Det är en väldigt märklig känsla. På samma gång som det känns som om det hände igår känns det som om det är en hel evighet sedan. Tiden blir aldrig mer densamma och saknaden blir bara större och större.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur tung sorgen kan vara, hur trött man blir. Eller hur fruktansvärt svårt det är att hamna i ”aldrigheten” – att aldrig mer få träffa sitt barn.
Upplevelser jag gärna hade varit utan, men nu blev det inte så. Samtidigt är jag så otroligt tacksam över de extra åren vi fick med Sofia efter hennes hjärtstopp – det var ju så nära att vi förlorade henne redan då!

Trots allt kämpigt hon gick igenom efter hjärtstoppet så var hon så lycklig över livet – och hon smittade av sig! Tänker på henne med glädje, kärlek och värme.
Och jag får så ofta bevis på att hon fortfarande är med oss, fast nu på ett annat sätt.

Sofias blogg gav både henne och många andra så mycket, hon fick bland annat många vänner genom bloggen. Det blev ett abrupt slut på den och det finns fortfarande en del obesvarade frågor. Jag tänkte därför försöka uppdatera bloggen med inlägg om begravningen, varför hon dog och vad som hänt därefter.
Ni får mer än gärna ställa frågor så ska jag försöka att svara på dem!

Tja´och på återseende – som Sofia skulle sagt!

// Mamma Lotta

Minnesstund

sofia_dodsannons

Vi älskar dig så otroligt mycket Sofia, och du kommer alltid att fattas oss! Nu vill vi göra vårt sista avsked så ljust och kärleksfullt som vi bara kan för dig!

Ni som vill dela denna stund med oss är varmt välkomna (om ni vill vara med på minnesstunden efter begravningen var god anmäl via Kungsbacka begravningsbyrå, se annons).

We love you so incredibly much, Sofia, and you will always be missed! Now we want to do our last goodbye as bright and full of love as we can!

You who want to share this moment with us are warmly welcome (please call the funeral agency in the advertisement if you want to join the memory session after the funeral).

// Charlotte Eriksson, Sofias mamma