Idag tänkte jag berätta om ett väldigt udda samtal jag fick innan jag transplanterades. Jag hade stått på väntelistan för att få ett hjärta i ca 35 dygn. Min telefon ringer och det står att det är dolt nummer. Det första jag tänker på när jag ser texten dolt nummer på min mobilskärm är att de ringer om mitt hjärta. Idag kanske det är min tur att få tillbaka livet?!

Jag svarar nervöst med ett Hej det är Sofia. Hon svarar att hon ringer från Thoraxbanken. Då förstod jag att det var något annat hon ville. Det var inte min tur än. Så jag lyssnar lite nedstämt på vad hon har att säga. Hon berättar vem hon är och att hon ringer från Sahlgrenska. Hon säger att hon vet vad som hänt mig och att jag haft en väldans otur. Hon frågar hur jag känner mig och vad som ska hända. Jag som har tröttnat på hela situationen och är nära att ge upp berättar exakt hur jag känner för denna okända människa som ringer mig. Jag var för slut helt enkelt, så när hon ringde så släppte jag alla hämningar.
Efter att ha lyssnat på mig ett tag så frågar hon försiktigt om jag har tänkt på donation innan. Jag blir väldigt förvånad och svarar att jaaa, det har jag gjort även innan detta hände och jag är väldigt positiv till det. Vi i familjen har redan sagt till varandra att vi vill donera våra organ. Hon frågar mig då hur jag hade tänkt göra med mitt hjärta, när jag transplanteras. Jag blir ganska chockad! Frågar hon om det nu, på telefon? Jag lägger ihop ett och annat, thoraxbanken, transplantation, forskning…
Hon fortsätter sedan och berättar om deras forskning och frågar försiktigt om jag skulle kunna tänka mig att donera mitt hjärta till forskning…
Jag blir arg men samtidigt ledsen, varför kunde de inte frågat om detta när jag var där? Varför kunde de inte frågat om det här när jag gjorde valet att donera mina hjärtklaffar till någon annan som är behövande. Då hade jag svarat att det var självklart och att donera resten till forskning  vilket också känns självklart för mig. Vad ska man annars göra, slänga det?
Men ledsenheten går över till ilska och jag svarar ganska brutalt med att om jag ändå valt att donera mina hjärtklaffar till någon annan, så kan väl ni ta resten av skiten. Det är ju bättre att det går till användning än att man slänger det. Kvinnan i telefon svarar chockat att jaha, okej… Men då skickar jag papperna till dig som du kan skriva på och sen skicka in. Jag svarar lite trött att joo, men gör det så fixar jag det. Ha det, hej.

Jag grät en stund efter det samtalet. När hon började prata i telefon och hon bara sa att hon ringde från Sahlgrenska så trodde jag först att det var samtalet jag väntat på. Men det var det mest absurda samtalet jag fått tror jag. Känns nästan som att hon paxade mitt hjärta, kan man uttrycka sig så? Jag tycker verkligen att det är en fråga man inte ska ta i telefon. Extremt konstigt. Undrade ibland om hon visste om att hjärtat inte skulle opereras ut än..
Tråkigt eftersom att det kunde blivit en mer positiv handling om de hade framfört det när jag ändå var på sjukhuset. Undrar om de alltid ringer hem på det sättet. Om det gör det så tycker jag nog att det får börja med att ta upp sådant när man är på sjukhuset. Jag var väldigt trött på allt, trött på pumpen, trött på situationen och trött på att vänta eftersom att bara vänta på rätt samtal tar så otroligt mycket energi. Man tvivlar ofta på om samtalet kommer komma.  När får jag min chans?

Men nu har vi ju facit i hand och det kom fortare än jag någonsin kunnat hoppas på! Nu är jag ju här och kan berätta dessa konstiga upplevelser jag haft. Inte ofta man får sådana samtal i livet. Extremt skevt.