Vad hände?

På morgonen tisdagen den 16 februari 2016 ropade pappa Janne ner till Sofia för att väcka henne, men fick inget svar. Han gick då ner till henne, men hittade henne livlös i sängen! Jag kommer ihåg att han bara skrek ”Jag tror att vi har förlorat Sofia!”. Jag kan bara komma ihåg panikkänslan, att jag ”flög” ur min säng och ner till henne… och känslan när jag kom ner går bara inte att beskriva. Sofia såg ut som om hon sov, men ändå inte… Janne ringde 112 och de skickade brandkår och ambulans direkt och bad Janne starta med HLR. Han fick ner henne på golvet (då det måste vara hårt underlag) och startade. Jag sprang och väckte Jakob och sen upp för att ta emot hjälpen – som tack och lov kom väldigt snabbt. Hela vår gata blev full av utryckningsfordon – brandkår, ambulanser, polis… Det kändes som om det var folk överallt och jag vet än idag inte riktigt vilka som var där. De använde hjärtstartare ett flertal gånger, de gav henne Adrenalin (och något mer som jag inte kommer ihåg) och de satte på en LUKAS (maskin som hjälper till att pumpa hjärtat).

När jag såg dem bära ut Sofia till ambulansen fick jag en iskall otäck känsla i hela kroppen… Samtidigt som jag kände ”Åh! Det kanske inte är för sent, de kanske kan rädda henne!” tänkte jag ”Lilla gumman, hur i hela världen ska du orka vakna upp i ett kaos av maskiner, slangar och mediciner igen och kämpa dig tillbaka?”! Nästa tanke som kom var ”Tänk om det är för sent och hon klarar sig men får bestående skador på hjärnan så det inte är vår Sofia som vaknar upp och hon får ett jättejobbigt liv – vill hon det?!”. Det var så ofantligt svårt att greppa hela situationen.

Ambulansen med Sofia åkte iväg och Janne åkte med ambulans nr 2 till sjukhuset. Jakob och jag tog min bil och åkte förbi Oskar och väckte honom och därefter till akuten på Sahlgrenska.

När vi kom till akuten blev vi visade till ett litet anhörigrum där Janne redan satt tillsammans med en läkare och en sjuksköterska. När vi kom in reste de sig upp och tog i hand och presenterade sig – och jag förstod direkt att det var kört. Det blev en så konstig reaktion i min kropp… det var precis som om allting bara rann ur mig, det susade i huvudet och jag kände mig som en kokt spaghetti, benen bar inte, och jag bara ramlade ihop.

När Sofia kom in till akuten hade de gjort både EKG och ultraljud och konstaterade ganska snabbt att det inte fanns någon hjärtaktivitet över huvud taget. Det fanns alltså ingenting man kunde göra.

Oskar och Karl, Sofias storebröder, kom strax efter oss.

De hade gjort iordning Sofia och bäddat ner henne fint och lagt henne i ett rum, som jag förstod var ett avskedsrum, bredvid anhörigrummet. Det var fint därinne med lugn belysning. Man såg så tydligt att Sofia inte var kvar i sin kropp, men hon låg så fint och lugnt och det såg ut som om hon sov. Jag pussade på henne, smekte hennes hår och ansikte, pratade med henne, grät… Vi gick in och ut ur rummet i omgångar och kunde inte förstå.

Personalen frågade oss om vi ville att någon från sjukhuskyrkan skulle komma. Jag sa då att om Evert Eggelind, som döpt alla våra barn, var i tjänst så ville vi gärna att han skulle komma. Efter en liten stund kom sköterskan tillbaka och sa att Evert gått i pension men att sjukhuskyrkan ringt upp honom och att han skulle komma ändå! 30 minuter senare var han på plats, lika lugn och trygg som alltid. Vi satt och pratade minnen en stund allihop och sen gick vi in till Sofia. Evert höll en liten avskedsandakt, vilket kändes så fint mitt i den ofattbara sorgen och chocken.

Personalen berättade att när vi var klara hos Sofia skulle de köra henne till bårhuset. Alldeles innan allt detta hände hade jag blivit enhetschef för bårhuset och sett hur fantastiskt fint och respektfullt de hanterar de döda. Hade jag inte upplevt det så tror jag att jag hade blivit galen om de hade sagt att hon skulle dit, jag tror att jag hade vägrat att släppa dit henne! Men nu kände jag en väldigt trygghet i att jag visste att de skulle ta emot henne så fint där.

Vi stannade hos Sofia hela förmiddagen. Så svårt att ringa föräldrar och syskon – vad säger man???

När vi gick ut från sjukhuset så sken solen… och allting kändes så overkligt.

Vi samlades hemma hos oss allihop. Jag kände mig totalt bedövad och kunde inte tänka. Sen insåg jag att jag måste ju berätta för alla vad som hänt. Jag började med att ringa till Sofias närmsta vänner, jag ville inte att de skulle få veta vad som hänt via Facebook. Det var så otroligt svårt att fokusera och hitta vilka jag skulle ringa till – kände bara kaos! I dag kommer jag inte ens ihåg vilka jag ringde och vad jag sa.

Efteråt la jag ut information på min och Sofias Facebooksida och på Sofias blogg. Då började alla meddelanden trilla in. Och sen började blombuketterna komma… Och allting kändes ännu mer overkligt och ofattbart – och däremellan var det bottenlös förtvivlan där det kändes som om jag inte kunde andas och jag trodde jag skulle drunkna. Vad jag inte visste då var att denna känsla skulle hålla i sig länge.

// Mamma Lotta

12 reaktioner på ”Vad hände?

  1. Så vackert skrivet Lotta ❤ Jag kommer ihåg när du ringde, hur overkligt allt kändes. Kan fortfarande inte förstå att hon inte är här med oss -kroppsligen – längre. Hon är så otroligt saknad, min underbaraste systerdotter.
    /moster Sussi

  2. Så fint och starkt att du delar med dig dina innersta känslor och den dagen då allt förändrades. Kunde inte hålla tillbaka tårarna. Minns denna dag så väl när jag fick samtal från akutmottagningen. Det gjorde så ont.
    Många varma kramar💕

    1. Tack, Ewa! Ja, jag kommer ihåg att jag sa till personalen på akuten att jag måste ringa dig och meddela – då sa de att de skulle göra det åt mig. Allt var så konstigt… och overkligt. Kram ❤️

  3. Lotta, du ringde mig och det är jag så tacksam för. Hade en fin dröm den natten som jag gärna delar med dig❤️

    1. Tack för att du påminner – känns som om min hjärna är helt tom från vissa delar av den dagen… Åh! Vill så gärna höra om din dröm! ❤️

  4. Sitter på bussen från Stockholm när jag läser din berättade om det ofattbara. Känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken ..känner så med dig och vet ju hur det känns när livet gör en tvärvändning …till något oåterkalleligt.

  5. Tack Lotta att du vill dela dena sorg med oss. Du skriver så bra och ger oss den förfärliga verkligheten kring er dotters död Sofia rättvis utan omsvep. Kram Lena ♥️

  6. Tack för att du delar med dig och skriver så detaljerat. Jag kan nästan se allt framför mig.
    Jag kommer ihåg när du ringde mig, det känns ibland som det var bara ett litet tag sen. Jag var hos frissan, och jag visste ju redan om det. Men att höra dig säga det, det var så fruktansvärt. Å jag kan fortfarande bli ledsen när jag tänker på det.😔
    Men samtidigt så finns det ju såååå fina minnen.❤
    Kram Petra

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *