Så svårt att förstå…


En lycklig Sofia på sin studentdag!

Hur ska man kunna förstå att denna lyckliga, härliga, positiva, fantastiska tjej inte finns längre? Att hon är död?! Det går ju inte att ta in!! Jag undrar fortfarande om jag någonsin kommer att förstå det helt och hållet…

Några dagar efter att Sofia dött åkte vi, pappa Janne, Sofias svägerska Emma och jag in till bårhuset på Sahlgrenska för att vara med Sofia en stund. Personalen tog emot oss så fint och omtänksamt. och det var väldigt stilla och fridfullt i rummet där hon låg. Men vilken konstig känsla… hon låg där och ändå var hon inte där… Jag fick en stund ensam med henne när de andra lämnat rummet. Jag pratade med henne, grät, pussade på henne… Jag förstår att det kan låta konstigt men det var ju min dotter som låg där! Jag behövde få vara bara med henne en stund för att försöka ta in hela situationen.

Jag har aldrig tidigare tänkt på hur mycket det är som ska ordnas när någon dör. Mitt i all chock och sorg ska man ta en massa beslut, beslut om saker som man aldrig har tänkt på eller funderat över – i alla fall inte att man ska behöva ta dessa beslut för sitt barn! Bara detta att välja begravningsbyrå… Jag ville verkligen inte ens kontakta en begravningsbyrå för jag ville inte inse att Sofia var död! Men till slut gjorde vi ändå det.

Vi gick på rekommendationer och kontaktade Kungsbacka begravningsbyrå. Jag är så tacksam att det blev just dem vi valde för det fungerade så bra från början till slut! Vid första samtalet träffade vi Anne, som varsamt guidade oss igenom alla svåra beslut. När vi berättade om Sofia och vad som hänt visade det sig att Anne redan hade hört talas om Sofia, för hon är väninna till en av mina vänner, Lena! Jag vet att det kan låta knasigt, men jag tror ändå att Sofia hade ett finger med i spelet där…

Vi valde kista och det kändes helt overkligt… att välja kista!! Sedan chockade jag Janne med att säga att jag ville vara med och klä Sofia och lägga henne i kistan. Och ärligt talat, hade någon sagt att jag skulle göra det innan allt det här hände så hade jag aldrig trott det själv. Men nu kändes det bara självklart. Hon är mitt barn, jag har burit och fött henne, följt henne genom livet – och nu ville jag vara med henne hela vägen.

Vi träffade Anne och Magnus från begravningsbyrån på bårhuset en förmiddag. Vi hade tagit med oss kläder till Sofia. Vi hade valt en blå långklänning som hon hade på ett bröllop sommaren innan hon dog, då vi var med hela familjen och hade så roligt tillsammans med alla vänner. Sofia var så lycklig och dansade hela natten! Vi hade också med en vit tröja, som hon älskade. Och naturligtvis två udda sockor, eftersom hon i princip alltid hade udda sockor – hon brukade säga att livet var för kort för att para ihop rätt sockor med varandra, och det hade hon ju rätt i.

Jag hade tänkt att jag skulle hålla mig i bakgrunden och låta Magnus och Anne ta hand om Sofia… men det blev helt naturligt så att jag var med och klädde på henne. Magnus tog det väldigt lugnt och vi gjorde henne så fin. Det var helt fantastiskt att få vara med, även om det var så otroligt sorgligt och tårarna bara brände bakom ögonen. När hon var färdig hämtade jag pappa Janne, och han var med och la ner henne i kistan. Vi bäddade ner henne bland vita lakan och hon fick med sig en av sina mjuka nallar. Jag ville inte att hon skulle ligga där helt ensam… Magnus läste en fin dikt innan vi stängde och låste kistan och jag fick nyckeln. Innan vi skiljdes åt lovade Magnus mig att jag skulle få se Sofia i kyrkan på begravningsdagen.

På alla begravningar jag varit har jag alltid funderat på om det är rätt person som ligger i kistan och därför var jag helt bestämd på att jag måste ta avsked av Sofia en sista gång innan begravningen och vara säker på att det var hon som var med oss. Så vi fick komma till kyrkan lite tidigare för att ta avsked. Jag öppnade kistan och pratade med Sofia, smekte hennes kinder och la ner brev till henne som vi skrivit. Hon var så fin trots att det nu gått en månad sedan hon dog. Och det blev en väldigt fin stund, om än oändligt sorglig, som vi är så tacksamma över att vi har delat. Och jag kände så tydligt, där och då, att jag var tvungen att släppa henne nu.

//Mamma Lotta


12 svar till “Så svårt att förstå…”

  1. Kära Lotta jag kan helt o hållet känna med dej ❤️💕hur svårt o tungt det måsre ha varit men samtidigt beskriver du allting så fint o kärleksfullt❤️Hon e nu en ängel som beskådar o beskyddar er alla nära o kära uppifrån .❤️

Lämna ett svar till Anne Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *