Återbesök på intensiven


kors

Har haft väldigt mycket att tänka på det senaste. I torsdags var det dags för ett återbesök på Tiva, alltså inensivvårdsavdelningen som jag har legat på en väldigt lång period de senaste halvåret. Man behöver inte gå tillbaka dit om man inte vill, man kan även bestämma att skjuta upp det till längre fram. Men jag kände lite blandade känslor inför mötet. Man kan själv bestämma vad man vill prata om, kanske kolla i journalen där man går igenom den steg för steg, kolla igenom bilderna de har tagit under tiden som man låg där, läsa igenom dagboken de har skrivit sen jag föll ihop mm…
Jag ville få det gjort men samtidigt vet jag hur jobbigt det har varit och det är verkligen jättejobbigt att kolla tillbaka och minnas tiden från intensiven. För man mår verkligen skitdåligt när man ligger där. Usch! Men jag ville gå dit ändå…

När vi kom dit så berättade hon som skulle vara med på mötet att hon inte hade skrivit upp att jag skulle komma dit eftersom chansen var stor att alla skulle vilja hejja på mig som vanligt. Så det kändes skönt eftersom det är ett väldigt känsloladdat besök.
De har tagit bilder på mig från första vårdtiden på intensiven med de olika maskinerna, medicinpumpar, respirator osv. Listan blir lång…. Jag kom in på intensiven den 27 mars, den 5 april var de första gången de tog kort på mig. De berättade att det var första dagen som de hade tid att få fram kameran, eftersom att det var akut så länge.. De bilderna var otroligt jobbiga att se.
Det är såklart svårt att se sig själv vara såpass sjuk. Sen är det riktigt jobbigt att se mina föräldrar vid sängkanten. Ser så mycket känslor i bilden bara på deras kroppsspråk. Båda håller i varsin hand vid min säng. Känner mig inte redo för att lägga upp bilder än och vi får se om jag någonsin känner mig redo. Men det känns skönt att nu ha bilderna. Märker hur fort man glömmer det värsta av upplevelsen.
När jag ser bilderna kan jag se ångesten i mina ögon, ser så otroligt rädd ut. Minns alla känslor som strömmade igenom min kropp konstant. Rädsla, maktlöshet, trötthet, ångest, oro, svagheten, kraftlösheten och jag ser så olycklig och ledsen ut. Men jag kan även se motivationen, viljan och målet att få bli frisk igen.
Så jag grät och det kom upp många känslor till ytan som jag förträngt för att lägga energin på att bli frisk istället. Sen fick jag se ett av rummen jag har legat i… De hade tagit ut sjuksängen ur rummet så det var väldigt mäktigt att jag nu kunde stå där sängen en gång stått och jag kunde prata och bara ta in känslan av att såhär långt har jag nu kommit! För ett halvårsen kunde jag inte andas, inte äta, inte gå, jag kunde inte ens röra ett finger. Nu kan jag det igen och nu kan jag prata.
Minns att det var väldigt hemskt att inte kunna förmedla sig på något sätt. Skriva gick inte, läpparna rörde sig knappt så jag kunde inte mima fram ett ord. Kunde inte visa med armarna heller.
Det hemska med det var delvis att jag inte kunde berätta hur ont jag hade i benen, hur ont det gjorde överallt efter alla operationer, hur törstig jag var, hur ont jag hade i magen, hur obekvämt jag låg. Kunde inte säga någonting. Jag kunde inte berätta hur mycket jag älskade min familj. Börjar nu förstå varför de är imponerade av mig, förstår att jag har varit väldigt snabb på att bli starkare och få må bra igen. Men jag hadeäven förstått att ju fortare jag blir bättre och starkare desto fortare får jag ett nytt hjärta och desto fortare blir jag av med pumpen och kan få leva igen.

Kan skriva hur mycket som helst om detta men nu stoppar jag. Sitter själv hemma och myser framför tv:n. Det är en go känsla men väldigt ovant. Är så glad att få va själv igen. Känna mig självständig! Ett steg i taget så kommer tryggheten snart tillbaka!

Godnatt på er, kram!

 

 


188 svar till “Återbesök på intensiven”

  1. Du är enastående, Sofia. Du beskriver återbesöket så verkligt att det är overkligt. Man får klump i halsen. Du har gått genom så mycket. Tack att du delar med dig. Beundransvärt!

    • Hej Joanna, tack!! Försöker förklara hur det känns och hur utsatt man känner sig. Så det är skönt att det ändå når fram! Tack va snällt! Kraam

  2. Vad bra att dom dokumenterar allt så på sjukhuset så man kan få processera allt efteråt.
    Avgudar dig och din styrka att gå igenom alla dehära jobbiga känslorna man börjar gråta bara av att läsa det du skriver.
    Puss fina poff <3

    • Hejsan Loj, Ja det är väldigt bra. Eftersom man också kan välja att inte se bilderna igen. Är bra att de dokumenterar eftersom att kameror är förbjudna där. Oj tack! Kram till diig

  3. Man kan skriva hur mycket som helst, men Sofia jag säger bara, du har visat vilken otrolig kaliber du består av. Tusen kramar

    • Hejsan Hasse, ja det är sant! Tack, det har du med. Smärtorna du går runt med är helt sjuka, du är väldigt stark!! Kram till dig med!

  4. Du skrivet så målande och med en dån intensitet om dina känslor och upplevelser. Du har en styrka och resurser som är beundransvärd.
    Många kramar Kerstin.

    • Hej Kerstin, tack! Det är skönt att jag lyckas få fram det i text för det är det jag delvis vill uppnå med bloggen. Visa hur det kan vara och vilka tankar som kan snurra i huvudet… Du är också stark! Kraam från mig!

    • Hejsan Ulrika, kanske borde göra det. Kanske kan va någon slags vägledning för andra som går igenom jobbiga trauman. Men har ingen aning, ska försöka bli så frisk som möjligt nu. Får fundera sålänge 🙂 Men kul att du skriver så, tack!! Blir jätteglad!! Kraaam!

  5. cytomel with synthroid

    synthroid and aspirin 1.12 mg synthroid foods that interfere with synthroid how to tell if the dose of your synthroid med is to high of a dose

Lämna ett svar till ivermectin horse paste for humans Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *