Etikettarkiv: Hjärtstoppet

Podcasten ligger ute, bara att lyssna!

tillhör poffen.se
Tjena, 

Podcasten som jag berättade om för ett tag sen är klar och ligger ute på Tilda&Lindapod. Klicka->här<- för att lyssna.
Är så himla glad att den blev så bra! Tack Linda för en riktigt go pratstund och tack till både Tilda och Linda som vill ta upp ett så viktigt ämne!
I podcasten så berättar jag delar av min historia och även om organdonation eftersom det är något jag brinner för! Utan min donator hade jag inte varit här idag. Tack vare att min donator hade sagt JA! till organdonation så lever jag. Därför är det så viktigt att uttrycka sin vilja, vill man ta emot ett organ så borde man också ge… Kom ihåg att du som donator kan rädda livet på uppemot 8 personer, är inte det helt fantastiskt!? :)

 

tillhör poffen.se
Utan min donator hade jag inte levt idag, Tack <3      #doneramera

                                                                                                                                                                                     
Har du inte tagit ställning till organdonation, gör det nu!
Det tar bara ca 30 sec att registrera sig i donationsregistret och sedan är det gjort.
Du kan registrera dig här:
Socialstyrelsens donationsregister
Om du vill ha mer information om organdonation kan du gå in på MOD- mer organdonation hemsida:
Merorgandonation-Ta ställning
Du kan även klicka på fliken Länktips här på min blogg om du vill hitta fler länkar.

Många framsteg på kort tid

Våga komma tillbaka
Våga komma tillbaka

Idag har jag varit på arbetsförmedlingen och blivit inskriven. Som jag berättade i ett äldre inlägg så var jag tvungen att infinna mig på arbetsförmedlingen idag den 1 december för att inte ”trilla ur systemet”. Nu är jag inte sjukskriven längre utan jobbsökande på heltid.  Vad innebär detta? Det vet jag faktiskt inte, ett steg närmre helt frisk kanske?
Ska ha ytterligare ett möte med arbetsförmedlingen nästa måndag och då får vi se vad de säger. Just nu är jag inskriven med ”funktionshinder” pga jag inte kan göra för tunga lyft enligt läkarens rekommendation. Får se när jag kan ta bort den stämpeln, just nu är nog detta bäst för mig. Vi får se! Jag är nybörjare på allt sånt här… Ska läsa på lite mer inför nästa gång.

Dessutom har jag tagit 2 stora steg denna måndag, ni kommer nog verkligen förvånas över båda… 

  1. För första gången sen jag fick hjärtstoppet (27/3- 2013) så har jag åkt pendeltåget igen. Jag har faktiskt inte riktigt vågat innan. Mest pga rädsla inför vilka minnen som kanske kan komma tillbaka. Det var på tåget jag började må dåligt och när jag gick av tåget som hjärtstoppet skedde för 1 och ett halvt år sen.
    Bilden ovan är tagen precis innan jag gick på tåget idag. Det gick bra när jag kom fram till Centralen, jag fick inte tillbaka några minnen. Är tacksam för det och hoppas att jag slipper komma ihåg för alltid! :)
  2. Nu ska ni få se vad jag lyckades med på bilden nedan!!! :O Jag kan stå på tåskor. Nu kommer alla ni kanske tro att min fot är helt frisk men det är den faktiskt inte. Den är galet mycket bättre men fortfarande väldigt svag. Alltså har jag fortfarande inte styrkan att gå utan skena några timmar utomhus utan att få kramp i benet men det kommer!!!


Mitt mål är att bli av med skenan helt tills årsskiftet och vi får se om jag lyckas stärka foten tills dess. Kanske?

tillhör poffen.se

Poffen på tåskor, det trodde ni inte va? ^^

MOD-instagramtakeover

tillhör poffen.se
T
jena,
Om ni inte redan har instagram så finns det en guide till hur man skaffar det ->här<-
Om ni inte alls vill skaffa ett instagram konto så kan ni klicka på denna länk -> MOD-Mer organdonation :s instagram . (Om ni klickar på de små miniatyrbilderna så kan ni se vad jag har skrivit.) :)

Det starkaste ögonblicket som varit hittills i veckan var när jag föreläste på Thorax intensiven här på Sahlgrenska Universitetssjukhus i Göteborg. Har en go bild på några av alla mina favoriter som hjälpt och stöttat mig under hela sjuktiden. Känns fint!

tillhör poffen.se
Det blev mycket jobbigare än jag tänkt mig att prata på Tiva. Fokus vid den föreläsningen låg på att berätta hela min sjukdomshistoria och att prata lite mer om tiden på Thiva. Det är något jag inte pratar så mycket om annars, brukar inte heller fördjupa mig i ämnet när jag är på skolor.
Det är för att alla känslor kommer tillbaka så lätt när man ska prata om den riktigt jobbiga tiden. Att prata om tiden på intensiven, att vakna upp utan att veta vad som hänt mig och känna att kroppen bara fylls av ångest från topp till tå. En ångest som varken gick att hantera eller stoppa. Den sköljde över mig som en våg..  Det var extremt jobbigt och jag blir väldigt ledsen när jag tänker på den tiden precis i början… Allt var ju så traumatiskt, jag visste inte ens att det var något fel på mitt hjärta… Allt var så otroligt svårt att greppa… Speciellt när jag inte hade någon röst, när jag inte kunde prata eller uttrycka mig på något sätt. Det var så jävla hemskt..
Fortsätt läsa MOD-instagramtakeover

Tänk om…

tillhör poffen.se
Tänk om jag hade haft ett friskt hjärta då…


I
dag var jag på Lorenbergsteatern och såg Mareld där elever från bland annat Svenska Balettskolan i Göteborg och även Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm medverkar.  De var otroligt duktiga och det var väldigt roligt att se!
När jag satt där i publiken så kom många gamla minnen tillbaka från när jag gick på skolan. Många goa minnen och även väldigt kämpiga. Jag minns många gånger som jag blev svimfärdig ganska fort på balettlektionerna och tänkte då att det var ett positivt tecken på att jag kämpade riktigt hårt. Tyckte samtidigt det var konstigt att de andra tjejerna i klassen inte alls verkade lika medtagna som jag blev efter vissa övningar.
Bilden ovan är från när jag hade rollen som Lila feen i Törnrosa som var min sista föreställning jag gjorde på Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm. Det var i slutet på 3:an i juni 2011 som jag gjorde ett solo på ca 1 minut och 30 sekunder. Jag minns hur otroligt kämpigt det var att klara av att utföra hela solot. Efter 1 minut så kändes det inte som om mina ben bar mig längre, orken var slut. Minns att mina lärare var riktigt tuffa mot mig och de ställde tillslut ett ultimatum. Om jag inte klarade av att utföra hela solot utan pauser inom en vecka så skulle jag inte få göra det på scenen.
Jag minns hur ledsen och uppgiven jag blev när de berättade det för mig. Samtidigt var jag frustrerad att min kropp inte orkade. Chansen att jag skulle klara av det kändes minimal… Det jag visste var att jag inte tänkte ge mig envis som jag är.

På något sätt så fick jag kraft och klarade av att utföra solot i ett svep. De berättade att jag hade klarat det. Jag skulle få framföra solot på Kungliga Operans scen och jag kunde inte varit lyckligare!
Jag minns hur nervös jag var när jag tog mina första steg ut på scenen på premiärkvällen. Men när musiken började så njöt jag av att få vara i blickfånget. Det var äntligen min tur att få synas och jag var riktigt stolt över mig själv efteråt. Det var extremt jobbigt att utföra solot men det glömdes bort just då, det jag kände var ett underbart lyckorus som spred sig i hela kroppen.

Än idag så förstår jag inte hur jag orkade utföra hela solot på scen men jag är så lycklig att jag gjorde det. Den stunden är ett väldigt fint minne som jag bär med mig och tänker på då och då…

Tänk om jag hade haft ett friskt hjärta då. Jag undrar vad jag hade kunnat åstadkomma… Jag undrar hur det känns att dansa balett med ett friskt hjärta… 

Här nedan är ett klipp som visar hur solot som jag utförde såg ut.
OBS det är inte jag som dansar i klippet.

Veckorevyn

image

Nu kan ni läsa om mig i Veckorevyn.  Är väldigt glad över att artikeln blev så bra.  Känns spännande att den äntligen är ute. Vet inte vad jag ska skriva mer. Det är lite konstigt att det är mig artikeln handlar om. Väldigt overkligt. Men är glad att jag delade med mig av min historia nu när artikeln blev så fin.

Helt enkelt fantastiskt

tillhör poffen.se
D
et är en stor dag för mig. Att jag har klarat ett helt år sen hjärttransplantationen. Att jag mår så bra idag. Att jag fungerar. Att jag lever!!!

Dagen firade jag med min familj. Vi åt trerätters hemma som jag och pappa lagade ihop. Det var så himla gott. Sen fick jag en present från min familj vilket jag inte alls förväntade mig. Det var hjärtat som ni ser på  bilden. Så himla fint! Jag njöt verkligen den dagen! Så fint att bara vara med familjen och fira med god mat och härlig stämning. Det är det enda som behövs. :)
Med hjärt-berlocken jag fick kan jag nu bygga på mitt  Pandora armband som jag haft ganska länge nu men nästan aldrig vågat använda. Jag har tänkt att det är för fint och för dyrt för att användas till vardags…  Men vet ni vad jag har insett nu? Det är ingen ide att tänka så! Man ska ha på sig det finaste man har till vardags för tänk om det där speciella tillfället då du har tänkt använda det inte infinner sig? Tänk om du aldrig hinner använda de finaste smyckena eller kläderna du har? Det är inte alltid värt att vänta. Nu använder jag mitt armband varje dag då jag tycker det är så himla fint. Speciellt de nya hjärtat som representerar så mycket. Det representerar min kamp! Väldans vad djupt det blev nu men så får det vara ibland. ^^

Ljuset ni ser på bilden är det jag tänder för min donator. Jag tänder det även för min donators nära och kära för att jag vet att det finns någon familj där ute som saknar någon. Jag vill visa min tacksamhet. Jag tänder ljuset för det fina som min donator gjorde för mig, min donator gav liv! Livet tillbaka till mig. Det är så ofantligt stort.När jag har det jobbigt då tänder jag gärna det ljuset, för det finns de som har det värre, mycket värre.

Tack till er alla som har hängt med under denna galna resa som har slutat lyckligt. Tack för allt stöd. Till er vill jag skriva lev livet nu! Ta hand om er. Njut medans ni kan, just nu! Livet är underbart!!

___________________________________________________________________________

Vill du ta ställning? 
Tryck här –>LÄNKTIPS<– så hittar du olika länkar med information om hur man tar ställning. Kolla även in på fliken –>APPTIPS<– och ladda ner ett donationskort till mobilen och dela med dina vänner.

Vill du rädda någons liv medans du är vid liv så kan du klicka in på www.tobiasregistret.se och där hittar du hur man registrerar sig och vad det innebär.

MOD-föreläsningen

tillhör poffen.se

Hejsan,
i torsdags var jag som sagt ute och föreläste med Martha. Det var elever från gymnasiet som vi skulle träffa och prata inför. Vi hade bestämt att Martha skulle sköta hela föreläsningen och sedan skulle jag prata i ca 10 minuter om min historia. Det är väldigt kämpigt att stå inför ungefär 25 elever och berätta vad som hänt då jag aldrig vet hur jag kommer att reagera när jag väl står där och berättar. Det har ju inte gått så längesen det otänkbara hände..

Fortsätt läsa MOD-föreläsningen

Det händer mycket!

tillhör poffen.seJust nu händer det väldigt mycket. En del tidningar som hör av sig angående intervjuer vilket känns väldigt spännande. Har inte känt mig redo att vara med i tidningar innan men nu känns det okej. Vill så gärna sprida budskapet om hur viktigt det är med organdonation, att vem som helst kan bli sjuk, att det är viktigt att man står på sig själv om man känner att det är något som inte stämmer med kroppen. Att HLR- räddar liv och hur viktigt det är!!!

Så jag hoppas jag kan förmedla några av alla budskap jag vill få fram!. Kommer skriva på bloggen så fort jag vet när intervjuerna ska vara med i tidningen. Väldigt spännande och samtidigt lite konstigt. Har jag verkligen varit med om allt detta? Det låter så orimligt varje gång jag ska försöka förklara för någon vad som hänt. Är väldigt förväntansfull nu!

Sen har jag lite tråkigare saker att ta tag i. Ett av mina problem är att jag just nu inte har någon inkomst alls för jag kan inte bli sjukskriven. Jag är för frisk för att vara sjuk, men för sjuk för att kunna jobba. Känns trist… Får se hur jag ska lösa mitt pengaproblem… Men jag försöker slappna av och tänka att det löser sig… Får nog gå till arbetsförmedlingen antar jag.. :( Väldigt tråkigt med allt praktiskt pappersarbete men det måste ju göras…

Får försöka ta tag i det nu i helgen! :)

Sen vill jag tacka alla ni som följer mig här på bloggen och som peppar mig med alla fina kommentarer. Det betyder jättemycket för mig! Stort Tack!

Destination Stockholm

image
Fikade me papi innan tåget gick :)

Tjo,
Idag åker jag till Stockholm! Känns nervöst att åka iväg själv men det ska nog gå bra :) Ska vara där från Onsdag till Söndag. Eftersom jag gick i gymnasiet i Stockholm så har jag en del vänner där så det ska bli väldigt kul att åka dit och träffa allihopa. Ska bli skitkul faktiskt! Har inte varit där sen jag tog studenten, så ca 3 år… Knasigt, känns som om det var flera årsen jag tog studenten nu när jag varit med om så mycket… Livet e allt knäppt…

Nu är jag påväg och det känns bra. Var mest orolig över om jag skulle minnas något när jag var på centralen igen eftersom det var där jag fick mitt hjärtstopp. Sån tur var så kunde pappa följa med mig och jag slapp även flashbacks vilket jag är väldigt glad för! Så tack pappa! ❤

Nu ska jag istället försöka njuta över att kunna åka dit jag vill ensam! Så glad över att detta är möjligt. Väl i Stockholm hämtar min goa kompis Gisela upp mig, äntligen ses vi igen. 😉

Vår men en del ångest

wpid-IMG_20140324_152204.jpg

Vad härligt det känns att solen tittar fram, jag blir så mycket piggare. :) Undrar när min kropp vänjer sig vid min nya medicin så jag slipper vara groggy. Det tar väldigt mycket energi. Vi får se helt enkelt…

Det börjar närma sig den 27/3 nu. Den dagen då jag fick hjärtstoppet. Kommer inte våga vara själv en enda minut den dagen. Ska försöka göra något härligt så dagen kan bli positiv istället för vad den står för nu….
Jag vet inte vad det är som gör det men jag känner mig lite konstig, även när jag försöker att inte tänka på det som hänt. Det känns nästan som om kroppen kommer ihåg hur jag mådde förra året vid den här tidpunkten. Det kanske min kropp gör?

Det jag vet är att jag kommer aldrig glömma känslan av när jag vaknade upp på sjukhuset efter att ha legat i koma i flera veckor. Att inte kunna röra sig, inte kunna prata, inte kunna gestikulera, inte ens kunna peka… Inte ens kunna skrika… Inte veta någonting om vad som hänt… Att ha så ont och inte veta varför.. Att inte ens veta vart jag är…

Att tillslut inse att mardrömmen är på riktigt….