Etikettarkiv: stark

Att ta sig ut…

image

Hejsan,
Visst kan jag posera snyggt? 😉
Igår (lördag) lyckades jag med något stort! Jag gick ut och promenerade. Det har varit mitt mål i 3 dagar men det har inte gått. Har känt mig helt orkeslös och bara sovit. Att gå ut och promenera har känts som att det skulle va samma ansträngning som att bestiga ett berg. Men igår lyckades både jag och mamma ta oss hemifrån. Så glad för det då det var så himla vackert ute i snön. Jag älskar verkligen snön, det är så mysigt. Tog på mig massa kläder och frös inte ens, det är härligt. Vi bor precis vid en mosse som frusit till is så det var flera barnfamiljer som hade gett sig ut på isen med skridskor. Såg så idylliskt ut. Jag och morsan promenerade lite och hittade en stig som vi följde där vi inte hade någon aning om vart vi skulle hamna. Men tillslut hittade vi hem… ^^

Lite senare hörde 2 av mina barndomskompisar av sig och kunde ses. Så vi kollade lite på serier och vräkte i oss godis. Av någon anledning hade jag fått för mig att det skulle va kul att sitta på en bar med några vänner ikväll men måste erkänna att detta var helt perfekt. :) Ibland ska man bara mysa och ta hand om sig själv! Tur att jag har er Frida och Emma. <3

Dagens mål blir att ta sig ut i snön medans det fortfarande är ljust ute. Hoppas jag klarar av det!

Vad har jag lärt mig?

image

Hejsan,
Jag har funderat lite och jag märker nu när jag är på jobbet att jag har lärt mig väldigt mycket på att vara sjuk. Eftersom jag har varit tvungen att bråka med försäkringskassan, patientnämnden och även mitt försäkringsbolag så har jag blivit tvungen att lita på mig själv och stå på mig. Jag märker att det är väldigt viktigt och användbart även i livet som frisk.Det kan vara ganska svårt att få respekt som ung, därför känns det bra att jag börjar lära mig det. Känns gött att så mycket positivt kan komma ur en sådan hemsk händelse i livet.

Börjar även lära mig att lyssna på mig själv och försöka ta det lugnt när det behövs. Känns vettigt… :) Man kanske blir visare med åldern? ^^

Äntligen hemma igen!

image
Behandlingen mot avstötningen är nu klar, hoppas att den hjälper fort.

Äntligen hemma igen!
Nu har jag fått mina 3 kortison-doser som krävs för att dra ner immunförsvaret och förhindra att en avstötning sker. Detta gör att jag har väldigt lågt immunförsvar igen så nu får jag verkligen försöka komma ihåg att inte skaka hand och krama folk för mycket! Det gör jag annars av ren reflex när jag träffar nya människor men nu får jag faktiskt se till att tänka till! Personalen har verkligen varit jättego, utstrålat värme och jag har känt mig så trygg. Det är verkligen viktigt för att våga slappna av och vila så ofta det bara går. Sånt man måste göra när man ska bli stark igen. 😉
Har känt av en del biverkningar och märker hur fort jag glömt (läs lyckats förtränga) hur kasst jag har mått. Har inte duschat på sjukhuset då jag tyckt det känts krångligt med nålen i handen och EKG-plupparna på kroppen som går till den lilla EKG enheten. När jag stod och krånglade med den lilla EKG enheten och lyckades tappa den i handfatet som var fyllt med vatten (klant) så slog det mig hur lätt det är att handskas med den lilla makapären jämfört med den stora hjärtpumpen och alla nålar och droppslangar jag hade tidigare i kroppen. Har så svårt att fatta att det ens var möjligt att tvätta mig bland alla slangar.
Tänk gärna på det ibland, hur enkelt ni har det när ni bara kan kliva in i en dusch utan avancerat förarbete. Det är verkligen vardagslyx! 

De biverkningar som jag har känt av är: 

Yrsel och illamående.
Värmevallningar (inte så farligt just nu)
Svullnad främst i ben, fötter och händer (samlar på mig vätska i kroppen).
Metallsmak samt besksmak i munnen. Näst värsta biverkan enligt mig.
Värsta biverkan är dimsyn, blir extra yr och illamående. Så nu får jag snart lägga ner skrivandet och vila istället.
Får se när jag blir av med detta, förhoppningsvis imorgon!

Positivt:
Jag blir inte lika andfådd när jag går korta sträckor. Det är jag väldigt tacksam över! Det var det som gav mig mest oro, känslan av total utmattning. Är inte särskilt mycket piggare men det kan man nog inte räkna med direkt efter behandling. Hoppas verkligen att det är denna behandling som gör att jag får må bättre nu. Pulsen verkar ha lugnat ner sig och ligger lite under 100. Det är jag också väldigt tacksam för.
Framtidsplanen är: Besök på transplantationsmottagningen nästa onsdag för blodprov, EKG, blodtryck och puls.
Om 2 veckor blir det ännu en hjärtbiopsi och även ett ultraljud av hjärtat. Först då kan vi vara säkra på att behandlingen hjälpt. Men mår jag bättre snart så har vi nog märkt det innan vi får det svart på vitt. Hoppas, hoppas hoppaaaas!

Lyxigt att komma hem och ta en varm go dusch. Nu ska det slappas framför tvn.
Lyxigt att komma hem och ta en varm go dusch. Nu ska det slappas framför tvn.

 

En förbättring igen!

 

Helt slut men det är det värt!
Helt slut men det är det värt!

Tjena,
Vet ni vad? Jag kom upp i en ännu högre maxpuls vid cykling i tisdags. Min nya maxpuls är 152! Grymt va? (Förra fredagen så kom jag bara upp till 145)Jag vågade kämpa lite mer denna gången och pressade verkligen mig själv och detta blev resultatet. Undra hur högt jag kan komma upp i puls?
Jag cyklade 1 mil på 23 minuter med 70 RPM och låg runt 130 watt. Ökade motståndet nu när jag vet att jag inte är förkyld, då vågar jag satsa lite mer. Känns spännande, hoppas jag kan pressa mig själv ännu mer på fredag!
Känns så kul att kunna träna igen och hela tiden se alla förbättringar som sker. Om man jämför med bara ett halvår tillbaka så är mina ben mycket starkare nu. Då hade jag som mål att kunna sätta och ställa mig upp från soffan utan problem. Nu är mina mål helt klart högre! :) Så kul att ni som läser är med och följer mig på min resa. ^^

Ni som stöttar mig kan hjälpa till och stötta Jenny. Jag skrev om henne långt tillbaka och hon väntar fortfarande på en organtransplantation. Hon är så galet stark men hon har det riktigt tufft just nu. Så titta in här och stötta henne ni med- http://jennysvantan.blogg.se/

Tänk om…

tillhör poffen.se
Tänk om jag hade haft ett friskt hjärta då…


I
dag var jag på Lorenbergsteatern och såg Mareld där elever från bland annat Svenska Balettskolan i Göteborg och även Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm medverkar.  De var otroligt duktiga och det var väldigt roligt att se!
När jag satt där i publiken så kom många gamla minnen tillbaka från när jag gick på skolan. Många goa minnen och även väldigt kämpiga. Jag minns många gånger som jag blev svimfärdig ganska fort på balettlektionerna och tänkte då att det var ett positivt tecken på att jag kämpade riktigt hårt. Tyckte samtidigt det var konstigt att de andra tjejerna i klassen inte alls verkade lika medtagna som jag blev efter vissa övningar.
Bilden ovan är från när jag hade rollen som Lila feen i Törnrosa som var min sista föreställning jag gjorde på Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm. Det var i slutet på 3:an i juni 2011 som jag gjorde ett solo på ca 1 minut och 30 sekunder. Jag minns hur otroligt kämpigt det var att klara av att utföra hela solot. Efter 1 minut så kändes det inte som om mina ben bar mig längre, orken var slut. Minns att mina lärare var riktigt tuffa mot mig och de ställde tillslut ett ultimatum. Om jag inte klarade av att utföra hela solot utan pauser inom en vecka så skulle jag inte få göra det på scenen.
Jag minns hur ledsen och uppgiven jag blev när de berättade det för mig. Samtidigt var jag frustrerad att min kropp inte orkade. Chansen att jag skulle klara av det kändes minimal… Det jag visste var att jag inte tänkte ge mig envis som jag är.

På något sätt så fick jag kraft och klarade av att utföra solot i ett svep. De berättade att jag hade klarat det. Jag skulle få framföra solot på Kungliga Operans scen och jag kunde inte varit lyckligare!
Jag minns hur nervös jag var när jag tog mina första steg ut på scenen på premiärkvällen. Men när musiken började så njöt jag av att få vara i blickfånget. Det var äntligen min tur att få synas och jag var riktigt stolt över mig själv efteråt. Det var extremt jobbigt att utföra solot men det glömdes bort just då, det jag kände var ett underbart lyckorus som spred sig i hela kroppen.

Än idag så förstår jag inte hur jag orkade utföra hela solot på scen men jag är så lycklig att jag gjorde det. Den stunden är ett väldigt fint minne som jag bär med mig och tänker på då och då…

Tänk om jag hade haft ett friskt hjärta då. Jag undrar vad jag hade kunnat åstadkomma… Jag undrar hur det känns att dansa balett med ett friskt hjärta… 

Här nedan är ett klipp som visar hur solot som jag utförde såg ut.
OBS det är inte jag som dansar i klippet.

I veckan

Jag och mami
Jag och mami

Hejsan,
Har haft fullt upp ett tag men idag blev det allt ett blogginlägg trots allt. 😉

I onsdags fyllde morsan år! Min grymma mamma som vart med mig hela vägen på denna skeva resa, tufft har det verkligen varit men det har ändå funkat bra! Så glad att jag har dig mamma, du e bäst! Älskar dig <3

Mamma önskade sig förra året en bild på hennes barn, mina bröder och jag. Så i onsdags fick hon sin önskan uppfylld. Vi bestämde oss för att återskapa en bild från då vi var små. Kändes så kul, så glad att allt har gått så bra!

wpid-collage_112.pngDär har ni oss. Vi hade väldigt roligt när vi var iväg och tog denna bilden. Kul att ha lite bilder på oss ihop utan att vi gör fula miner… ^^
Mamma blev överlycklig och det var det viktigaste! Kul att vi lyckades överraska henne så som vi gjorde… Ibland så.. 😉
Fortsätt läsa I veckan

Hjärtebrudarna ^^

image
Ser vi inte glada ut? ^^
image
Fika innan middagen

Träffade på mina hjärtevänner igår! Vi lyckades tajma in varandra och befann oss på sjukhuset samtidigt. Hur ofta händer det? Så vi pratade länge och sedan fikade vi lite. Kul att prata med varandra och se hur det går för oss. Vi tre tjejer på första bilden har haft samma hjärtpump, Excor (den sista maskinen jag hade). Så det är väldans bra att ses och få bearbeta allt men även kunna prata om helt andra saker också. Vi har ju en grundförståelse för varandra vilket kan vara väldigt skönt. Man behöver inte förklara så mycket när man pratar om det som hänt.
Fortsätt läsa Hjärtebrudarna ^^

Miin födelsedag :)

image
Bilder från dagen. Nyvaken i ena hörnet ^^

Jaa, så nu är jag 21 år och det känns helt underbart. Många får ångest över att bli äldre men från och med nu kommer jag bara känna mig glad varje gång jag fyller år. Det är ju ett bevis till att jag har fått leva ännu ett år! <3

För er som inte har Facebook så tänkte jag här dela med mig av det min mamma skrev som status på min födelsedag. Väldigt fint skrivet, nästan så att tårarna kommer fram igen… (Petra, jag tror allt att jag blivit blödig av det här jag med… ^^)

”För 21 år sedan blev jag mamma för tredje gången… Till en underbar liten tjej! :)  Förlossningen gick snabbt och hon har hela sitt liv haft full fart och mycket på gång, varit envis, målmedveten och otroligt positiv! Förra året höll vi på att förlora vår prinsessa… Men tack vare änglavakt, fantastiska människor på rätt ställe vid rätt tid och Sofias otroliga kämpavilja så finns hon hos oss och vi får fira den här dagen tillsammans!!! Jag kan inte i ord beskriva känslan… Är så tacksam!!! Tack, Sofia, för att du orkade kämpa!!! När du var liten sa vi ofta när du inte gav upp att ”det är bra att du är envis, det kommer man långt på!” – och det har du verkligen bevisat att du gör! Vi är så stolta över dig och lyckliga över att ha dig hos oss!!! Nu ska vi fira!!! ♥♥♥ ”

Så vackert och sant. Jag är så tacksam! Jag skriver det ofta men det känns som det behöver skrivas fler gånger, speciellt på en dag som igår! Tack till dig, du som är min donator! Tack för att du hade tagit ett beslut som gjorde att jag fick en chans till, innan det blev försent… Tack! <3
Tack till dig Kerstin som startade med HLR när jag fick mitt hjärtstillestånd och räddade mitt liv. Tack till alla på Sahlgrenska som har kämpat så mycket för att jag skulle få leva. Tack till min familj och mina vänner, utan er hade det aldrig gått!
Fortsätt läsa Miin födelsedag :)

Julafton!

image
Granen är uppe och den lilla grisen hänger fint i granen

Godmorgon!! Titta vad fin våran julgran blev. I år blev det jag och farsan som fick pynta granen. Det blir så mysigt med en gran i huset, riktig julstämning. Är så glad att jag inte ligger kvar på sjukhuset fortfarande! Nu kan jag vara med i jul, helt underbart! Vi har kommenterat det här hemma och konstaterat att det är helt fantastiskt att jag är hemma nu och har klarat av allt jag gjort! Stolt och lycklig.
Vi konstaterade även att ingen av oss ens hade kunnat tänka sig att jag nu i jul skulle vara på fötter igen. Trodde aldrig att jag skulle vara så här pigg. Trodde inte det var möjligt… Allt detta blev möjligt tack vare att någon hade gjort valet att donera sina organ. Idag tänder jag ett ljus för dig du underbara människa som gjort det möjligt för mig att få vara kvar! Tänder även ljuset för din familj!
Vi nämner också hur fantastiskt det är att det är möjligt att genomföra transplantationer. Men jag tycker nog att det är knäppare att jag haft hjärtmaskinen som går på el kopplad till mitt hjärta. Förstår inte alls hur man får det att fungera. Undrar också vem som först fick idén… Förstår verkligen inte hur man kan få maskinen att bli portabel. Men tur att det finns! Är glad att jag slipper hjärtmaskinen.
Har märkt att jag börjat bli starkare och stabilare nu, känns gött. Det är en lång bit kvar såklart men jag är verkligen på g.

Finn ett fel!
Finn ett fel ;)

Ska bli kul och mysigt med julafton. Ska bli riktigt gott med all go mat, det har jag längtat efter. Speciellt julskinkan som pappa gör, den blir så good… ^^

Hoppas att ni som läser detta får en underbar jul utan stress! Jag ska verkligen slappna av nu i jul och njuta av att det inte är förrns nästa år jag ska in till sjukhuset igen. 😉 Så ha det gott nu och njut. Tänk på alla de som inte får chansen att fira jul i år. De som ligger på sjukhus till exempel. Njut för dem med!!

Kram och Good Juul!   <3


Spännande.

image

Igår var jag uppe på TIVA igen pch pratade lite med alla där uppe. Hej Petra om du läser detta ^^, kul att träffa dig igen! 
Stötte på två överläkare där den ena sa att det skulle bli trevligt att lyssna på mig i januari på konferensen. Blev lite konfunderad, lyssna på mig? Ska jag stå och prata länge? Antar att jag kanske såg ut lite så som jag gör på bilden ovan… Heh.. Det jag hade fått veta var att jag bara skulle finnas till och tänkte mig kanske att jag skulle prata max i en kvart. Meeen jag hade fel… 😉

Fortsätt läsa Spännande.