Idag var jag på Lorenbergsteatern och såg Mareld där elever från bland annat Svenska Balettskolan i Göteborg och även Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm medverkar.  De var otroligt duktiga och det var väldigt roligt att se!
När jag satt där i publiken så kom många gamla minnen tillbaka från när jag gick på skolan. Många goa minnen och även väldigt kämpiga. Jag minns många gånger som jag blev svimfärdig ganska fort på balettlektionerna och tänkte då att det var ett positivt tecken på att jag kämpade riktigt hårt. Tyckte samtidigt det var konstigt att de andra tjejerna i klassen inte alls verkade lika medtagna som jag blev efter vissa övningar.
Bilden ovan är från när jag hade rollen som Lila feen i Törnrosa som var min sista föreställning jag gjorde på Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm. Det var i slutet på 3:an i juni 2011 som jag gjorde ett solo på ca 1 minut och 30 sekunder. Jag minns hur otroligt kämpigt det var att klara av att utföra hela solot. Efter 1 minut så kändes det inte som om mina ben bar mig längre, orken var slut. Minns att mina lärare var riktigt tuffa mot mig och de ställde tillslut ett ultimatum. Om jag inte klarade av att utföra hela solot utan pauser inom en vecka så skulle jag inte få göra det på scenen.
Jag minns hur ledsen och uppgiven jag blev när de berättade det för mig. Samtidigt var jag frustrerad att min kropp inte orkade. Chansen att jag skulle klara av det kändes minimal… Det jag visste var att jag inte tänkte ge mig envis som jag är.

På något sätt så fick jag kraft och klarade av att utföra solot i ett svep. De berättade att jag hade klarat det. Jag skulle få framföra solot på Kungliga Operans scen och jag kunde inte varit lyckligare!
Jag minns hur nervös jag var när jag tog mina första steg ut på scenen på premiärkvällen. Men när musiken började så njöt jag av att få vara i blickfånget. Det var äntligen min tur att få synas och jag var riktigt stolt över mig själv efteråt. Det var extremt jobbigt att utföra solot men det glömdes bort just då, det jag kände var ett underbart lyckorus som spred sig i hela kroppen.

Än idag så förstår jag inte hur jag orkade utföra hela solot på scen men jag är så lycklig att jag gjorde det. Den stunden är ett väldigt fint minne som jag bär med mig och tänker på då och då…

Tänk om jag hade haft ett friskt hjärta då. Jag undrar vad jag hade kunnat åstadkomma… Jag undrar hur det känns att dansa balett med ett friskt hjärta… 

Här nedan är ett klipp som visar hur solot som jag utförde såg ut.
OBS det är inte jag som dansar i klippet.