Sömn!


Inatt sov jag som en kung! För första gången sen hjärtstoppet så sov jag på sidan, bekvämt! Jag fick bara liite ont i bröstkorgen men det va de värt. Så underbart att få sova som man vill, kunna byta sida själv, slippa få helt sinnes smärtor pga slangarna i magen. Fick sova tills lunchen, alltså kl 12….
Vaknade i en timme på morgonen för att kolla på Marie som jag skrev om igår. Tyckte det va en riktigt bra intervju. Bra att det kommer ut mer info om transplantationer! Men också känslomässigt jobbigt att höra igen. Men det är ju ingenting i jämförelse med vad Marie går igenom. Vi båda har varsin historia som är viktiga att berätta. Starkt i alla fall!


Jag skrev häromdan att jag är av med alla slangar men att jag fortfarande har en ekg-apparat. Här är en bild på ekg-apparaten som jag har på kroppen konstant(förutom vid dusch).
Har nu lärt mig vart de olika färgerna ska sitta så nu sätter jag på den på mig själv. Tar av den varje gång man går ut från avdelningen. Philips e det. Modernt med trådlöst system ändå! 🙂
image

Idag har jag och mamma haft det mysigt, jag har suttit och virkat och mamma har suttit och stickat. Härligt att ha något att göra! Mysigt när det regnar ute också, då gör det inget att jag är instängd här.
image
En bild på gymmet där jag brukar träna.
Träningen idag fick bli en runda till 93:an (hjärtintensiven) och även THIVA (thoraxintensiven). Träffade många goa på 93:an men insåg också att det finns vissa som verkligen inte alls har förstått hur ont och jobbigt jag har haft det. De har ändå stått vid min sida ett tag av resan och ändå inte förstått hur ont jag har haft. Det kan göra mig riktigt arg.
Så mycket jag kämpade och slet för att ta mig upp ur sängen och samtidigt var det så svårt att våga. Jag var ju så ostabil. Det har inget att göra med vilja, för hade jag inte haft vilja hade jag kanske legat kvar på 93:an än idag.
Jag hade inte varit där jag är idag utan någon vilja! Jag hade inte kunnat komma hem så tidigt som jag gjorde utan vilja. Åh blir så ledsen när folk påstår sådana saker.
Men det var främst trevligt att träffa de flesta av dem. Kan tänka att det kan vara kul för dem att se mig fri utan maskinen. Känns sååå skönt att jag tagit mig därifrån!

Sen gick vi vidare till THIVA. Jag har varit där flera gånger och hälsat på emellan första vårdtiden och transplantationen och det har inte varit något större problem. Men nu när jag kom gåendes och kände alla dofter samt att de va kväll och mörkt gjorde att många minnen som jag trodde att jag var klar med kom upp till ytan.
Så samtidigt som det var skönt att träffa dom så var det jobbigt att vara där igen. Alla intryck blev för mycket. Personalens röster, korridorerna och att det var tyst och lungt fick mig tillbaka till tiden med all ångest.
Det var riktigt tungt. Men jag klarade av situationen hela vägen tills vi kom fram till korridoren till transplantationsavdelningen.  Då bröt jag ihop….
Grät och grät och det är omöjligt att stoppa tårarna. Man får bara vänta tills att det går över.
Blev chockad av min reaktion men samtidigt är den helt naturlig. Detta halvåret har varit så extremt jobbigt och intensivt. Jag har kämpat för mitt liv i ett halvår och nu börjar det äntligen lugna ner sig. Jag har försökt att hålla humöret uppe för att kunna klara av hela situationen.
Nu börjar det släppa, dock utan förvarning.
Så mycket känslor, intryck och tankar på samma gång. Men ibland måste det bara komma ut. Tur att mamma var med mig och stöttade mig. Var ändå stolt att jag klarade av det såpass bra som jag gjorde.
Det jobbiga är inte över än. Det gäller bara att försöka hantera det varje dag. Har nu bestämt mig för att återföra mina åsikter och upplevelser till dem så att de kan utveckla vården lite. Berätta hur det känns att hamna där, inte kunna prata eller röra sig. Det är hemskt.
Berätta för dem att de handlar inte om vilja utan rädslan för vad som ska hända när de försöker aktivera mig trots att man känner sig svagare än nånsin. Berätta att byte till en obekväm madrass inte gör att man vill komma upp ur sängen.
Det gör upplevelsen ännu värre att spendera så mycket tid i en säng och samtidigt inte ligga bekvämt. Det är inte så att jag bara kan byta ställning om det är obekvämt. Man är helt maktlös. Berätta för dem hur mycket jag minns från tiden på THIVA trots att de flesta patienter knappt minns någonting.
Så det ska jag börja skriva när jag kommer hem.

Nu e det lördagsmys med chips och dipp. Mysigt!


11 svar till “Sömn!”

  1. Du är helt otrolig! Jag vet ingen som kämpar som du. Du kämpade även när du inte ens visste om det och i stort sett var nedsövd. Alla som känner dig vet att du aldrg ger upp. Är otroligt stolt över dig och enormt glad att du kommit dit du är idag.
    Bamsekram
    Sussi

  2. Sofia ! jag vet att du får höra det ofta men kan inte sägas för många gånger. du är en riktig kämpe! även då jag inte varit träffat dig särskilt många gånger under din sjukdomstid får jag ett intryck av att du alltid försökt tänka positivt, ta en dag i taget och att livsglädjen inte tagits ifrån dig. du började från noll och tagit dig väldigt långt. du är helt otrolig. jag beundrar dig och din styrka. Fortsätt så<3 massor av kramar !

  3. Kan bara hålla med Sussi, vi som känner dig vet hur mycket du jobbar för att komma tillbaks.
    Kramar

  4. Duktiga underbara du! Vilken tur att du kan gråta och otroligt att du skriver om det så öppet, det som kan upplevas som en svaghet, men som bara är en naturlig reaktion.
    Det är klart att du sörjer över allt som hänt.
    Du vet att jag är stelopererad över många kotor i ryggen och också har ett långt metallstag som sitter där. Jag var ung tonåring då, ingen bra ålder att vara annorlunda.
    Jag blev utskällt inför hela klassen ,av idrottsläraren, för att jag inte slog kullerbytta. Hur skulle det ha varit möjligt? Jag var lat och ovillig mm sa hon. Jag känner mig ännu idag olustig om jag kommer in i en gympasal och tycker inte om att vara där.
    Sina känslor kan man inte rå över, de är som de är. Det blir lättare med tiden, man lär sig leva med sina erfarenheter. Men för att det ska bli lättare måste alla känslor och tankar redas ut. Det tar tid, och du har redan kommit en bra bit på väg!
    Jag brukar tänka att en människas sätt att vara mot andra säger mycket om dem själva men ingenting mot personen det riktas mot.
    Du har ju en kämparglöd och en vilja som är fantastisk! Vi är många som beundrar dig. Skriv ner dina erfarenheter, du har verkligen en förmåga att uttrycka dig. Många kramar.

  5. Hej du tuffa tjej!
    Det var väl skönt att komma tillbaks till dom andra avdelningarna som en ”FRI” människa, gråta kommer du att göra många gånger. Man är bara så känslig, det gör alla (annars är man nog inte normal. Var inte arg på dom som inte förstår utan spara den enegrin till din träning. Jag tror inta någon förstår om man inte gått igenom det själv, dom fattar inte. Gör du det själv??? Att det är du som spriner i korridorerna och snart ska hem till ett härligt liv med kompisarna….Säj till att nån av personalen gärna från transplantationsteamet, för det är dom du träffar på dina biopsier att dom går med i Vikinggruppen. Jag tror det är nyttigt att dom läser hur vi mår och känner. Tror dom kan lära sej mycket av oss.. Och var även med på nätträffarana, jag hade en förra lördagen, oj vad vi ventilerade..
    Ha de gott/Kram Lisa

  6. Hej. Du verkar bara så stark och det är nyttigt och jätteviktigt att inte stänga in dina känslor utan släpper ut dem. (Jag har lätt för att gråta och det hjälper). Det är en styrka att kunna visa sig svag och det vad jag vet och har förstått så har du hängt på en mycket skör tråd under en längre tid. Att nu vara lite ”safe” gör att du kanske slappnar av och då kommer allt det du haft på avstånd under en längre tid. Bra att du kan bearbeta mycket på sjukhuset där du har folk runt omkring dig som vet och förstår vad du gått igenom. Ser att du virkar – visst är det kul! Allt gott / Ulrika

  7. Sofia, det är så otroligt att läsa om dina känslor och upplevelser ! Det berör mig djupt och jag beundrar din vilja, kämparglöd och att du har modet att skriva om allt detta.
    Bamsekramar Kerstin

Lämna ett svar till Sussi Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *